Lena Andersson; Sveas son

Betyg: 4 av 5

Jag tyckte om både Egenmäktigt förfarande och dess uppföljare och var beredd på att jag skulle gilla även Sveas son (2018) av fantastiska Lena Andersson. Underrubriken till Sveas son lyder; en berättelse om folkhemmet. Jag tycker att det är så genialt och levande skildrat i boken. Sveas son Ragnar är själva sinnebilden av svensken under folkhemseran och även om jag är född först 1987 så känner jag igen beskrivningen av Ragnar, jag har känt flera som honom. Det som gjorde mest intryck på mig var dock Svea själv. Så otroligt sorgligt när hennes far åker till Amerika och aldrig mer får se sina två barn, och hur Svea känner sig överflödig i det nya moderna samhället, eller som Lena Andersson uttrycker det i boken, hon var ung i ett Sverige som helgade äldre och blev gammal i ett nytt samhälle som hyllade ungdomen.

Jag tycker också om Lena Anderssons sätt att väva in både politik och större filosofiska frågor i sina romaner och hennes karaktärer är mångsidiga, nyanserade och till och med motsägelsefulla ibland, precis som riktiga människor. Jag skulle kunna diskutera den här boken länge med andra och rekommenderar den varmt, speciellt såhär före valet i höst.

 
Bokrecensioner, Böcker jag läst | bokrecension, boktips, lästips, recension | | 2 kommentarer |

Caroline Ringskog Ferrada-Noli; Naturen

Betyg: 2 av 5
 
Jag vet inte om jag fick ut någonting alls av Naturen (2009). Jag gillar språket egentigen och jag tyckte om hennes nya roman Rich Boy (2018), men den här boken kändes tyvärr ganska intetsägande. Romanen handlar om Erika, som kommer någonstans ifrån Skåne där alla hade träskor under hennes uppväxt men nu har foppatofflor istället. Visserligen en bra spaning för tio år sedan. Nu bor hon i Stockholm i en liten sunkig lägenhet med en loftsäng i furu, den detalj som gjorde störst intryck på mig. Erika bär på stor sorg från sin storebors plötsliga död i en olycka, men jag lyckas inte känna någonting alls för henne ändå. Sedan händer det liksom ingenting mer.

Bokrecensioner, Böcker jag läst | bokrecension, recension, sommarläsning | | Kommentera |

Jenny Jägerfeld; Blixtra, spraka, blända!

Betyg: 4 av 5 

Jag har precis läst den sista sidan i Blixtra, spraka, blända! (2018) av Jenny Jägerfeld. Jag hade väldigt höga förväntningar trots att recensionerna varit lite spretiga, men jag är inte besviken! Kort handlar boken om Penny som skrivit en hyllad roman och vunnit Augustpriset. Hon drabbas av skrivkramp när den andra romanen ska bli av och träffar istället Lola på en bar och de blir genast vänner. De drar till London och festar upp 250 000 som Penny fått i förskott för nästa bok. 

Boken handlar mycket om relationer och om moral, om självhat och ångest. Vänskapen med Lola är sjukt destruktiv och det är väl Lola som är den största boven i dramat som är Pennys liv. Hon är otroligt manipulativ men det är också möjligt att förstå Penny och varför hon har så svårt att bryta med Lola. Kanske ännu mer med tanke på hennes knepiga relation till sin pappa. Jag förstår den där längtan efter en sådan hysteriskt rolig och gränslös bästa vän, som alltid är redo för ett nytt äventyr och som aldrig aldrig dömer en. I en recension i DN skriver Ulrika Milles att hon läser Lola som Pennys låtsaskompis och jag gillar den tolkningen. Att hon egentligen bara skulle vara Pennys onda sida.

Bokrecensioner, Böcker jag läst | bokrecension, boktips, lästips, recension | | En kommentar |
Upp